-
1 κεραυνός
κεραυνός, ὁ,A thunderbolt,νῆα θοὴν ἔβαλε ψολόεντι κ. Od.23.330
; βρόντησε καὶ ἔμβαλε νηῒκ. 14.305;Διὸς πληγεῖσα κεραυνῷ 12.416
; esp. as weapon of Zeus, Hes. Th. 854, etc.; forged by the Cyclopes, ib. 141;τὸν κ. τοῦ Διός Ar.Av. 1538
;καταιβάτης A.Pr. 361
; πυρωπός ib. 668;ὁ πυρφόρος κ. Id.Th. 445
;κεραυνοῦ κρείσσονα φλόγα Id.Pr. 922
;κ. ἀργής Ar.Av. 1747
(anap.); πτερόεις ib. 576;κεραυνοῦ βέλος A.Th. 453
(lyr.), S.Tr. 1088;ὁ κ. λάμπων πυρί Ar.Nu. 395
;κ., πτεροφόρον Διὸς βέλος Id.Av. 1714
; κ. πίπτει, κατασκήπτει εἰς .., X.HG4.7.7, Plu.Lyc.31: pl., κεραυνοί thunderbolts, Hes.Th. 690, Hdt.8.37, Epicur.Ep.2p.46U.; ποῦ ποτε κεραυνοὶ Διός; S.El. 823 (lyr.), cf. Ar.Pl. 125;τὰ τῶν κ. πτώματα Pl.Ti. 80c
; defined as ἔξαψις σφοδρὰ μετὰ πολλῆς βίας πίπτουσα ἐπὶ γῆς, i.e. thunder and lightning, Zeno Stoic.1.34.II metaph., κεραυνὸν ἐν γλώττῃ φέρειν, of Pericles, Com.Adesp.10; τύπτειν κεραυνός a thunderbolt for striking, Antiph.195.4; Κεραυνός, as a name of great soldiers, Plu.Arist.6.Greek-English dictionary (Αγγλικά Ελληνικά-λεξικό) > κεραυνός
-
2 καταιβατης
21) мечущий молнии(Ζεύς Arph.)
2) низвергающийся, стремительный(κεραυνός Aesch.)
3) ведущий в подземное царство(Ἀχέρων Eur.)
4) сходящий с колесницы ( сакральное прозвище Деметрия Полиоркета) Plut. -
3 κεραυνος
ὅ громовой удар, гром (преимущ. одновременный со вспышкой молнии), тж. молния(πληγεὴς κεραυνῷ Hom.; καταιβάτης, πυρῶπός, πυρφόρος Aesch.; κ. τοῦ Διός, ἀργής, πτερόεις Arph.)
κεραυνοί Hes., Her., κεραυνοῦ βολαί Aesch., κεραυνῶν πτώματα Plat. или πτώσεις Arph. — удары грома или молнии;κεραυνὸν ἐν γλώσσῃ φέρειν Plut. — метать молнии языком -
4 καταιβάτης
A descending in thunder and lightning, Ar. Pax42, Clearch.9, Lyc.1370, IG2.1659b, 12(3).1360 ([place name] Thera), 1093 ([place name] Melos), BCH50.245 ([place name] Thasos), Ἀρχ.Ἐφ.1924.146 (Thess.), Paus.5.14.10, Corn.ND9: applied by Athenian flattery to Demetrius, Plu.Demetr.10; also κ. κεραυνός, σκηπτός, A.Pr. 361, Lyc.382.2 of Hermes, who led souls down to the nether world, Sch.Ar. Pax 649.4 of a person, descending underground, Dam. Isid. 131.5 καταιβάται, οἱ, members of a thiasos of worshippers of Dionysus, Inscr.Magn.215a36.--In these senses the form καταβάτης never occurs; cf. καταιβάσιος, καταιβάτις, etc.Greek-English dictionary (Αγγλικά Ελληνικά-λεξικό) > καταιβάτης
-
5 φλόξ
φλόξ, ἡ, φλογός, die Flamme, jedes helle, hoch auflodernde Feuer; oft in der Il., z. B. δεινὴ δὲ φλὸξ ὦρτο ϑεείου καιομένοιο 8, 135; ἐπεὶ κατὰ πῠρ ἐκάη καὶ φλὸξ ἐμαράνϑη 9, 212; in der Od. nur 24, 71, ἐπεὶ δέ σε φλὸξ ἤνυσεν Ἡφαίστοιο; oft bei Hes.; Pind. Ol. 7, 48 u. sonst; Tragg.: von dem Blitz, καταιβάτης κεραυνὸς ἐκπνέων φλόγα Aesch. Prom. 359; ῥιπτέσϑω μὲν αἰϑαλοῦσσα φλόξ 994, vgl. 1019; von der Sonne, 22 Pers. 497; Soph. Tr. 693 O. R. 1425, vom Feuer; auch übertr., vom Leid, 166; φλὸξ οὐρανία, der Blitz, Eur. Med. 144, u. öfter; selbst οἴνου, Alc. 758; auch in Prosa, wie Plat. Tim. 67 c; φλόγα παρακαλεῖν, ἐγείρειν, Xen. Cyr. 7, 5,23 Conv. 2, 24; bei sp. D. auch im plur. nicht selten, wie in späterer Prosa, vgl. L. Dind. Xen. Conv. 2, 24; λύχνος ἔχων φλόγας ἀνακεχυμένας Ath. 475.
-
6 καται-βάτης
καται-βάτης, ὁ, p. = καταβάτης, der Herabsteigende, Herabfahrende, bes. Beiwort des in Blitz u. Donner niederfahrenden Zeus, Ar. Pax 42; Ath. XII, 522 f u. Sp., wie Lycophr. 1370; καταιβάτης κεραυνός Aesch. Prom. 359, wie σκηπτός Lycophr. 382; auch Hermes, der die Todten in den Hades hinabführt, hieß so bei den Athenern u. Rhodiern, nach Schol. Ar. Par 649. – Beiname des Demetrius, Plut. Demetr. 10. – Auch des Acheron, zu dem man hinabsteigt od. hinabfährt, Eur. Bacch. 1358, u. des Apollon, s. καταιβάσιος.
-
7 Swooping
adj.V. λαβρός; see Rushing.The swooping thunderbolt: V. καταιβάτης κεραυνός, ὁ (Æsch., P. V. 359).Woodhouse English-Greek dictionary. A vocabulary of the Attic language > Swooping
-
8 σκηπτός
σκηπτός, ὁ, ein plötzlich mit großer Gewalt von oben herunterfahrender Sturmwind, gew. mit Donner u. Blitz verbunden; τυφὼς ἀείρας σκηπτόν, Soph. Ant. 414; Phot. erkl. κεραυνὸς ἄνωϑεν διάπυρος, Arist. de mundo 4 κατασκῆψαν εἰς τὴν γῆν (κεραυνός, πρηστήρ, τυφών) σκηπτὸς ὀνομάζεται, also der einschlagende Blitz; so βροντῆς γενομένης σκηπ τὸς πεσεῖν εἰς τὴν οἰκίαν, Xen. An. 3, 1, 11; καταιβάτης, Lycophr. 382; – übertr., λοιμοῠ τις ἦλϑε σκηπτὸς ἢ στάσις πόλει, Aesch. Pers. 701; vom Kriege, σκηπτοῠ 'πιόντος πολεμίων, Eur. Rhes. 674, vgl. Androm. 1047; εἰ δ' ὁ συμβὰς σκηπτὸς μὴ μόνον ἡμῶν, ἀλλὰ καὶ πάντων τῶν Ἑλλήνων μείζων γέγονε, Dem. 18, 194, also übh. jedes plötzlich hereinbrechende Unglück.